Mia-Marikas blogg

Nu får jag väl erkänna att jag börjar tröttna...
Jag har inget privatliv och det känns som om allt jag gör granskas av familjen.
Dessutom har mitt sociala liv bara försvunnit upp i det blå.
Det är inte riktigt lika lätt att ha ett sådant liv här i Borås i och med att alla vänner lever så olika liv och tyvärr bor så långt ifrån.
Så jag känner mig ganska uttråkad och kan inte riktigt slappna av för jag vill träffa folk och om sommaren ska fortsätta såhär kommer jag snabbt bli än mer rastlös än jag är idag.
Idag fick vi hit morfar och ett par andra släktingar och imorgon tar brorsan studenten så det kommer vara mycket folk här en stund framöver men på fel sätt om ni förstår hur jag menar. Kalas och sådana här saker är så ansträngda och underliga och jag har väl sällan roligt på sådana tillställningar.
Hur svårt är det att svara på ett sms??? Har messat varenda gammal kompis i stan och bara Challe svarar (du är inte så bara=P) Blir besviken på dem som tjatar om att jag ju aldrig är hemma i Borås men som när jag väl är här inte ens kan svara på en direkt fråga... Suck! Jag får inse att folk har egna liv ju. Kanske får jag börja umgås med min bror och hans outgrundligt stora bekantskapskrets.

Nu har jag varit hemma i Borås i två dagar och till min egen förvåning har jag inte tröttnat än. Jag njuter fortfarande av att vakna och finna en framdukad frukost med allt jag hemma i Växjö inte riktigt kan med att unna mig.. Jag njuter också av att kunna sitta ute i trädgården utan att folk nästan kliver över en bara för att "gräsmattan är allas". (Jag kan till och med ligga i bara bikini utan att skämmas=P) Gud vad det är underbart med egen stor trädgård! Det är härligt att kunna strosa runt i den och bara njuta, och Nisse njuter av fulla drag han också, inte bara av trädgården. Han älskar det här stora huset! Så många vrår att gömma sig i och en stor balkong som han nästan bosatt sig på=)

Ja, det är faktiskt skönt att vara hemma! I morse tog jag min gamla sedvanliga promenad på Kransmossen och stötte genast på folk jag kände igen.. Det är så mycket som hunnit förändras också under det korta år jag varit borta. Under min promenad upptäcker jag att plötsligt slutar min vanliga stig i ett trästaket och en stenmur och till min förvåning ser jag att det byggs två villor på min fina äng med bäcken, skogsranden och min tänkar-sten=S Ett minne slog mig från just denna äng: En gång när jag var ute och gick där började det åska och spöregna.. Av ren fascination la jag mig på rygg mitt på ängen och kunde känna regnet i ansiktet och känna åskan mullra i marken. Den känslan av att verkligen leva är obetalbar. Jag får hitta en ny äng nu..

Nu ska jag tillbaka ut på balkongen och till min kalla cider och fortsätta plugga.