Med rätt inställning

Jag har en vän som är med i försvarsmaktens tämligen nystartade funktion Nordic Battle Group, som är en insattsstyrka som på kort tid (efter 10 dygn ska de vara operativa) ska kunna rycka ut till ett oroligt område. Därmed har jag kollat upp sidor och bloggar som har något att säga om detta och funnit många olika åsikter vid sidan om faktainhämtningen. Naturligtivis är försvarsmakten och EU positiva (EU är uppdragsgivaren) medan många privata bloggar uttrycker ett stort missnöje. Jag ställer mig frågan: Vem har rätt och vem är mest objektiv i frågan? Spontant reagerade jag med missnöje på de privata bloggarnas reaktion och jag tyckte (och tycker även nu) att man inte ska basera sin åsikt, speciellt i publicerad form, på okunskap. Samtidigt är naturligtvis svenska försvarsmakten och EU mycket subjektiva i sin syn då bäda tjänar på att ha en snabb och effektiv insattsstyrka. Dock har dessa sist nämnda funktioner mycket erfarenhet och, förhoppningsvis, en realistisk förväntan på vad som kan väntas och en relevant plan och utbildning för min vän och alla andra inryckta.

I och med att jag själv gjort värnplikten kan jag förstå önskan att få göra utlandstjänst eller ingå i NBG och därmed är min åsikt och ställning färgad. Jag undrar dock om alla unga (med enbart värnplikten i bagaget) går in i projektet med rätt inställning. Vet de vad som väntar? Kan en 20-åring vara nog förberedd för att skickas ut i krig? För nu talar vi inte längre om en fredsbevarande styrka utan insatsen kan gälla även strid (iaf vad jag förstod det som). Vad jag förstått av traumapsykologi kan ingen vara nog förberedd på en stor chockerande händelse men genom erfarenhet kan man klara sig undan lättare, och det är ju just erfarenhet dessa unga människor saknar.

Jag frågade min vän om han inte är rädd. Han svarade att han inte är det för att han är beredd att dö för att göra en skillnad i världen. Detta gör min väldigt stolt och rörd, för det är rätt inställning! Jag hoppas bara att Försvarmakten ser till att ge en utbildning som täcker bristen av erfarenhet så att ingen ska behöva dö för sin önskan om att göra världen till en bättre plats.

"What's up with your pants?"


Rubriken är en kommentar jag fick av en rar försäljargubbe som jag köpte armband av på Ströget. Ja de är faktiskt riktigt konstiga! Kommentaren var dock så rolig, speciellt då han i föregående mening precis dels förbannat Becca för att hon rökte och dels uppmanat henne att skaffa sig en pojkvän som dyrkar henne=P Det hela slutade med att försäljaren önskade han var några år yngre för att då skulle han minsann satsat på oss.

Köpenhamn

Köpanhamn
Inte den vackraste bilden kanske=) Becca och jag i Glyptotekets vinterträdgård... Bådas Christianiafynd(?) syns också. Synd att ingen här hemma uppskattar min arbetarskjorta. Ska komma på hur man postar flera bilder i ett inlägg och återkommer med fler turistiga bilder.

Minnen och myskvällar

Har ägnat den senaste halvtimmen till att läsa mina gamla blogginlägg och det finns en viss bredd där, från de flummigaste tentaflykt-inläggen till ganska intressanta och högsträvande sådana, allt beroende på vad för humör jag varit på. Det tragiska är att jag kan identifiera mina humörsvängningar i bloggen till hur mitt kärleksliv sett ut. Självklart blir alla påverkade av händelser med mycket känslor inblandade och det är inget fel med det, men personligen vill jag inte att eventuella misslyckanden på känslofronten ska få påverka mig negativt. Inte heller ska höjdpunkterna i mitt egna liv endast bestå av kärleksförhållanden, för då överlåter jag mig själv totalt åt någon annan att styra mitt liv.

Om jag tillåts fortsätta på mitt föregående tema om att finna mig själv så vill jag se en oberoende Mika den här hösten! Inga fler inlägg där min dag eller till och med mitt liv är förstört pga av att en kille gjort eller sagt något, för mig, opassande. Att vara säker i sig själv innebär att jag har rätten och makten att (försöka) styra vad som tilltåts påverka mig. Svårt? Jaa...

Nu frångick jag min rubrik också. Jaja, fritt för tolkning då=)

Påkörd!

Blev påkörd av en cyklist idag på min promenad. Gjorde inte ont då, men nu är handleden svullen och gör ont. Men Alisa band den på ett mycket professionelt sätt så det ska nog bli bra. Ska ut ikväll och då får alla se mitt fina bandage. Vilket flummigt inlägg!


Om du fortfarande hör ditt hjärta slå

Jag vill skriva om passion och engagemang. En av de mest attraktiva egenskaper hos en människa är när denne passionerat brinner för något mer än bara sova, äta och gå på toa. Visst kan man vara passionerad i sitt levande men om man inte är kreativ och ger utlopp för denna passion leder det inte till just annat än att göra det man brukar.

För mig är passion att våga erkänna för sig själv att man får ta plats, att man vågar älska och därmed vågar ge utlopp för den brinnande känsla inom sig. En brinnande passion tar plats, hörs och syns. Den vill väl. Inte bara för andra utan också för sig själv, för om man glömmer bort sig själv kan man inte heller ge av den man är fullt ut.

Att finna ut vad ens liv går ut på, alltså just den personliga passionen, är ett stort steg i att finna ut vem man själv är. Återigen, en passion syn och hörs, och är man inte säker i sig själv vågar man inte stå för det som brinner i en.

Min rubrik på bloggen är: Söker balans. Har någon sett den? Detta skrev jag i vintras, för mer än ett halvår sedan och som det syns så var mitt liv i obalans. Jag söker fortfarande den balansen, men vågen har rätats ut mer. Jag har  idag insett, utan någon speciell anledning eller reaktor, vart jag är på väg i mitt liv och varför, och jag vill dela med mig till alla hur underbar och stark den känslan är! Jag har kommit ett steg i rätt riktning i att finna balans och mig själv. Det är långt kvar att gå, jag vet, men just i dett nu känner jag mig hel.

Så vad brinner jag för? Vad är min passion? Jag ska göra världen till en bättre plats! Klyschigt? Ja, absolut! Men klyschor har blivit till tack vare att de faktiskt är beprövade uttryck och metoder som fungerat för många människor förut. Jag tror att varje människa, också den mest obetydliga, kan påverka sin omgivning genom att bara finnas, och tänk vilka möjligheter det finns om man vågar stå för vad man tycker. Naturligtvis är den här teorin på både gott och ont, även negativa och vidriga gärningar påverkar andra. Men jag vågar tro på människans inneboende godhet och att en stor del av världens befolkning just strävar efter att vara en god människa. Jag ska alltså lyfta min röst till förmån för de svaga och stumma. Låter pretantiöst va? Men idag svävar jag högt uppe och tror på människans godhets potential att göra världen till en bättre plats!

Om du fortfarande hör ditt hjärta slå ta tag i passionen som finns inom dig och var kreativ! Det finns inga gränser för hur du kan påverka ditt och din omgivnings liv!


Där torkan är som svårast
och där öknen står i brand
Finns sanningar och lögner
radade på band

Bland krypskyttars kulspruteknatter
Lever mänskor med en dröm
Med taggtråden runt halsen
ammas barnen varmt och ömt

Men om du vet var stjärnor faller
och var regnbågen tar slut
Om du fortfarande hör ditt hjärta slå
skall du finna österns röda ros

Där stålfåglar flyger om natten
över dom som flytt sitt land
Där kartritarnas gränser
dras i blodig sand

Och pojkar som bara ligger där
sina ögon öppna fast dom inget ser
Dom som aldrig mer ska få skratta
eller kyssa en flicka som ler

Jag hör deras röster
Jag hör hur dom skriker
Jag vet att dom finns där
Jag vet att dom lever

~Imperiet


Mycket att säga

Jag har visst haft en liten bloggtorka de senaste månaderna. Ska nu göra en liten uppdatering på vad som händer i mitt liv, för den det kan intressera.
Jag börjar med den senaste helgen då jag och Becca hade en försenad semester i Köpenhamn. Jag älskar staden! Detta visste jag förvisso redan sen innan, men nu har jag fått det bekräftat. Naturligtvis såg vi alla obligatoriska turistattraktioner så som Den lille Havfrue (som jag faktiskt inte sett tidigare. Becca hade rätt; det var inte mycket att se. Vi åkte också turistbåt runt östra staden och var med om den mest obehagliga tunnelgenomfart som jag någonsin varit med om. Klaustrofobisk? JA, uppenbarligen! Tivoli besöktes också. Med sitt Halloween-tema var det fantastiskt stämningsfullt och vackert, med säkert miljoner pumpor och ljus. På kvällen hade vi båda riktigt ont i fötterna och jag sov ovanligt gott, kanske för att katten inte kunde väcka mig vid 5 på morgonen. Lördag var vi på Louisiana och det var riktigt intressanta utställningar, speciellt Avedons fotoutställning. På eftermiddagen kom vi till min höjdpunkt, nämligen Christiania. Vilken stämningen och vilka människor. Mycket inspirerande! Söndag gällde Glyptoteket och dess statyer och andra prylar. Det är en upplevelse att gå i det här muséets salar, det är så mäktigt och lite skrämmande, och ännu en fobi hos mig väcktes till liv, nämligen rädslan för höga salar och byggnader. Jag är ju riktigt löjlig visar det sig! Köpenhamn är garanterad en längre vistelse från mig i framtiden. Har tankar på att ta min valfria termin som utbytesstudent på Kötenhamns Universitet.

Jag får nog ge en bättre uppdatering sen, men håll till godo med detta så länge Challe;)...