Ta ditt ansvar och försvinn!
Som ni kanske vet kretsar mitt liv runt jobbet just nu.
Så också alla tankar (då de inte oroar sig för ekonomin).
Jag blir så trött på den personal här inom vården som envisas med att bli kvar trots att de är trötta på jobbet och hatar varje sekund de behöver tillbringa där.
Igår kväll fick jag jobba med en av dessa vandrande åskmoln som förpestade min och vårdtagarnas kväll.
Jag förstår om man en gång som ung tagit ett vik och därefter av okänd orsak blivit kvar i ett antal år mer än vad man planerat, och att man är trött på att behöva göra något man egentligen inte alls vill göra.
Jag förstår också att jobbet ät fysiskt och mentalt tungt och oerhört otacksamt, och jag kan till och med förstå att man tycker vårtdagarna är jobbiga och krävande.
Vad jag inte kan förstå är att man inte kan göra ett val och sluta leva i sin bekvämlighetsbubbla och istället ta reda på vad man vill med sitt liv. Det gör förbannat ont att se och höra att vårdtagare över hela landet vanskötts på grund av trött och bitter personal. Det är frustrerande att inse att människor sitter ensamma och socialt utelämnade trots ett antal dagliga besök av vårdpersonal som blint kommer in och stönande och suckande gör minsta möjliga hos dem. Det kryper i mig att i skrivandets stund behöva sitta och lyssna på irriterade samtal som "men varför ska vi ränna hos henne med två timmars mellanrum för att ta henne på toa...?", "jag orkar inte höra på henne lipa när vi kommer, man fattar ju inte ens vad hon säger!"
Jag har försökt ge min tid och energi till vårdtagarna och gjort mitt absoluta yttersta i sommar! Men de här inhumana idioterna som tyvärr finns överallt får mitt humör att försvinna snabbt som attan.
Så också alla tankar (då de inte oroar sig för ekonomin).
Jag blir så trött på den personal här inom vården som envisas med att bli kvar trots att de är trötta på jobbet och hatar varje sekund de behöver tillbringa där.
Igår kväll fick jag jobba med en av dessa vandrande åskmoln som förpestade min och vårdtagarnas kväll.
Jag förstår om man en gång som ung tagit ett vik och därefter av okänd orsak blivit kvar i ett antal år mer än vad man planerat, och att man är trött på att behöva göra något man egentligen inte alls vill göra.
Jag förstår också att jobbet ät fysiskt och mentalt tungt och oerhört otacksamt, och jag kan till och med förstå att man tycker vårtdagarna är jobbiga och krävande.
Vad jag inte kan förstå är att man inte kan göra ett val och sluta leva i sin bekvämlighetsbubbla och istället ta reda på vad man vill med sitt liv. Det gör förbannat ont att se och höra att vårdtagare över hela landet vanskötts på grund av trött och bitter personal. Det är frustrerande att inse att människor sitter ensamma och socialt utelämnade trots ett antal dagliga besök av vårdpersonal som blint kommer in och stönande och suckande gör minsta möjliga hos dem. Det kryper i mig att i skrivandets stund behöva sitta och lyssna på irriterade samtal som "men varför ska vi ränna hos henne med två timmars mellanrum för att ta henne på toa...?", "jag orkar inte höra på henne lipa när vi kommer, man fattar ju inte ens vad hon säger!"
Jag har försökt ge min tid och energi till vårdtagarna och gjort mitt absoluta yttersta i sommar! Men de här inhumana idioterna som tyvärr finns överallt får mitt humör att försvinna snabbt som attan.
Kommentarer
Postat av: Challe
Gumman. Du är så underbar. Jag lovar att den dagen du skulle säga något illa om någon som är beroende av dig och din hjälp så skulle jag slå dig hårt i huvudet. Jag vågar lova det för det kommer aldrig hända. Du har ett hjärta av guld. Puss
Trackback